Rotten luck and learning

Rutten tur. Eller bara typisk slump. Jag är i vilket fall förkyld som fa-an och fick ta en halvdag istället för normal dag på jobbet idag. Igår jobbade jag genom förkylningen som kändes bättre den dagen. Det var nog dumt, tyvärr rätt nödvändigt. Det är ganska precist att vi kan klämma in min sjukdom i planeringen och det orsakar en del småproblem. Det säger en del om hur tight min tillvaro är just nu på jobbfronten.

För övrigt avskyr jag att vara sjuk. Jag som hade fina träningsrutiner och började känna mig rätt allmänt stabil, om än något tidspressad. Tidspressen kände jag att jag börjat ta tag i och att det skulle gå att lösa ut. Men allt hamnar liksom på paus när man är sjuk och jag har inget tålamod för det. Finner det outsägligt töntigt att inte orka saker och ta det lugnt ofrivilligt.

Läst en massa Rule 34 av Charles Stross iaf. Roande bok hittills. Börjar röra ihop sig till moderna Gibson-komplikationer med mängden karaktärer som berör varandras komplicerade liv. Fast mer gammal Gibson i stilen och mindre .. självklarhet i skeenden. Och inte samma nutidsbetraktelse då det är en framtidsvision även om den säger ett och annat om vår nutid.

Konstaterar att jag lär mig en massa saker. Det blir allt tydligare nu eftersom jag har åtminstone två personer att reflektera över det med och studsa det gentemot. Elaine är en pärla på jobbet och allmänt nyttig i att försöka se mig själv i min roll, fast utifrån och visa på vad jag gör bra och vad jag behöver tänka på. Ledarskap är något jag tycker mig ha ett hyggligt grepp om, men nu är jag formell och faktisk ledare så det är lite mer att ta itu med och tänka på än när man bara är lite ansvarig. Det är spännande och intressant. En roll full av spännande möjligheter som jag faktiskt uppskattar i viss mån redan nu och känner att jag kommer uppskatta mer när jag inte känner mig så operativt pressad.

Och för de som oroar sig för mig. Jag känner mig inte jättestressad. Lite småstress av att vi har mycket att göra och av att jag har nya och lite läskiga ansvar och sånt. Men jag använder orden pressad och tidspress av en anledning. Jag jobbar typ mina 8 timmar dagligen och på den tiden har jag mycket att klämma in. Vi har ett tight schema och en tight planering, som kan få lätta över tid. Helt enkelt, jag måste vara väldigt fokuserad och min tid är hårt fördelad under arbetstid. Tidspress, inte så mycket stress.

Jag har också Björn som en viktig backup i chefsrollen som dessutom har tidigare erfarenhet. Vi tänker både olika och lika. Han ger mig utrymmet att göra mina val och prioriteringar och vi är tillräckligt samkörda för att vi ska se de viktiga prioriteringarna ungefär likadant. Tack och lov för det.

Det här jobbet är en grym läroupplevelse. Jag kan inte lova att det är något jag kommer vilja jobba med för alltid. Jag kan absolut sakna att sitta med den tekniska produktionen och jag känner hur mina ambitioner om att lära mig nya programmeringsrelaterade och tekniska saker förpassas till mina redan hårt uppbundna fritid. Men just nu är jag intresserad av det jag gör och de nya erfarenheter jag får och jag känner att jag presterar bra och kan bli ännu bättre. Så nu är det givande och lärorikt. Precis det jag behöver för att gilla att pyssla med något.

Så rock on och låt hoppas att mina kollegor fortsätter stå ut med mig :)

Ny lyssning

Tänkte lyssna igenom en ny-ish kollegas musik:
http://soundcloud.com/calledunderstandablesouls
http://www.projectmooncircle.com/artists/107

Riktigt nice so far.

God morgon världen (print ‘morning world’)

Bra hemkomst, varit väldigt trött efter flyget bara.

Grymt bra nyår, massa vänner, både nya och gamla och precis lagom nivå på det hela. Jag var fortfarande lite knäppt trött, men jag och Stina höll rätt länge 02.53 tog vi vagnen hem tror jag.

Första dagen på det nya året var en slö historia med en hel del Skyrim fram tills jag åkte och besökte Stina strax innan läggdags.

Första jobbdagen var igår och då var det mycket mail-catchup och självorientering samt mycket avstämmande med mina med-chefer. Vid lunchen gymmade jag och Tamm, hoppas hon fick en bra träningsvärk som dock inte är för besvärlig. Jag fick leka personlig tränare, vilket jag tycks funka hyggligt som. Man har ju okej koll vid det här laget.

Idag ska det jobbas och sen klättras. Lite slö såhär på morgonen, men det blir nog en fin dag idag också.

Dykcertifikat – The Gaining

Haft en fantastisk stund med att skaffa dykcertet och idag var den sista och antagligen minst givande rent dykningmässigt. Lärde mig egentligen inget nytt förutom att jag provade några räddningssim för dykare tills havs och nästan på riktigt (kan återkomma till det).

Första turen för dagen var tänkt att bli en nöjestur för mig och ett maxdjupsdyk för två Sri Lankeser som jag inte kan namnen på. De behövde det för sitt cert och det är en riktigt fin dykplats. Vraket Medhufaru. Maldivskt fartyg, Michael säger att man inte vet varför eller hur det sjönk.

Jag glömde solskyddskrämen, orkar inte smörja mig på grund av att det ändå är så mulet. Så jag sitter och känner mig lite röd och kliande nu. Så precis samma resultat som när jag smörjt mig och det var soligt ;)

Tog ett tag att hitta rätt med ankaret den här gången och när vi började ta oss neråt i vattnet (allt går redan på rätt god rutin känns det som, vet vad jag ska kolla) längs ankarlinan så märker man hur skitdålig sikten är. 1.5 meter, helt värdelöst. Jag och Theodora kommer ner till att vi ser vraket på lite avstånd, vi ska inte ner så mycket längre, så vi avviker från linan. Efter en stund ser vi inte vraket längre. Rent praktiskt så ser vi bara grumligt (mycket småskit som flyter runt) vatten och får små irritationer på huden av skräpet i vattnet. Vi drar runt en stund, sen ger vi oss och drar upp.

De andra hade ett bättre dyk och såg mycket fisk, men de djupmaxade ju också så de var närmre vraket (och tappade inte bort det ;). Good for them, jag såg riktigt mycket fisk senast jag var där, det var grymt. Vill återvända dit på en ännu klarare dag någon gång, framförallt om jag tagit Advanced-kursen så jag kan köra 30 meter och se under vraket där allt awesome finns.

Anyway. Nästa dyk körde de lankesiska grabbarna med Theodora och jag och Michael körde med Shalah. Hon var lite nervös inför teknikövningarna, jag har inte direkt känt mig nervös sen första vändan på Medhufaru (söndags) och då var det väldigt lite nervositet och lite mer spänning för att det skulle vara djupt och ett vrak (+2 awesome).

Lika dålig sikt (”visibility is shit” för att citera vår profet Michael) men vi gör lite simmande längs botten, testar kompassen, men det är skapligt skitsvårt för en nybörjare utan någon som helst sikt, så vi rundar av, provar simmande nödstigning (CESA) eller vad det nu kan heta på svenska. Det går sisådär för mig. Min lungkapacitet är halvkass, så jag ska nog öva på tekniken. Sen ska vi öva nödbogseringar av panikande eller trött dykare. Shalah vill mest upp ur vattnet för hon var rädd i vattnet och är trots att hon är som en fisk i övrigt ändå ur vattnet när vi ligger och flyter på vågorna.

Vi bogserar lite, sen när vi ska åter till båten efter att hon inte riktigt bogserat mig, så ber hon mig att inte lämna henne själv. Okej. Inga problem. Tar hennes hand och försöker få henne att simma med. Hon verkar inte riktigt röra sig. I slutändan så får jag faktiskt göra en av bogseringarna för att få med henne till båten. All is well that ends well och hon är vid gott mod så fort hon är ur vattnet.

Michael ger mig lite tips om fridykningsteknik, något jag vill öva på men som visade sig på tok för bökigt i våtdräkt utan vikter (svårt att komma ner, man flyter). Sen hämtar vi upp resten av gänget efter en stund och drar tillbaka.

Amerikanskorna Leah och Nicole som jag dykt och festat med på söndagen kommer förbi så det snackas en stund och tas det allmänt chill. Glömde nog tyvärr ta kort på dem, har haft kameran med idag faktiskt. Måste bara hitta sladden när jag kommit hem.

Sen när kompressorn dundrat färdigt tar jag mitt test. De har aldrig sett mindre än 75% på testet (gränsen tror jag) och aldrig 100% på testet. Jag funderar inte så mycket på det, tänker mest på att jag verkligen inte vill misslyckas för det blir så meckigt då.

Jag är uppenbarligen en jävel på det (det är aslätt om man läst boken med intresse och fattar tabellen man har för att beräkna kvävemängden i kroppen).

Mitt resultat är 49/50 och mitt misstag är ett där jag valt helt fel för att jag helt enkelt bockade i fel på formuläret, trots att jag såg rätt bland svarsalternativen (man svarar på separat papper från boken med frågorna). Lite surt faktiskt, sådär i efterhand ;)

Theodora lovar mig ett gratisdyk om jag kommer till deras dykcenter i Grekland.

För övrigt får jag någon slags omdöme av Michael där han förklarar hur han upplevt mina dyk och det var positivt som fan. Väldigt värmande. Mitt mest regelbundna misstag är att jag gärna stannar upp och snurrar när jag vill se mig omkring, istället för att fortsätta horisontellt och bara se mig omkring, samt att jag fortfarande stundtals använder händerna i onödan. I övrigt är jag tydligen “close to perfect” som nybörjare vilket såklart är kul att höra.

Jag känner själv att mitt största framsteg är att jag inte känner mig särskilt osäker, annat än möjligen på väg ner längs ankarlinan då trycket ökar ganska snabbt ändå och man måste tryckutjämna väldigt ofta. Men även det har gått fint hittills. Många verkar ha mer mentala förhinder eller brister i koll på utrustningen, jag känner att jag fick väldigt bra koll efter manualen och mina första dyk.

Allmänt väldigt nöjd. PADI Open Water Diver – That’s me. Ska få ett kort hem till Göteborg snart också. Gött.

Stein, vill du lära dig att dyka snarast så vi kan ta en sväng till Grekland när de (Theodora och Michael) arrangerar en tur till Röda Havet? Eller om någon annan är på?
:P

Slöfilm: Transformers 3: Månens rumpa, eller något

“She’s the one” .. och jag tänker .. Jomen alltså, Shia “Witlesswicky” Le Biff… Var det inte lite så du tänkte om den förra kvinnan? Spelad av Megan Fox? I allmänhet lite osannolikt högstatus kvinnor han får tag på för att vara halvt inkompetent, slumpmässigt humör och komediklantig. Men han får dem för att filmen behöver, efter allt fokus på Megan Foxs sexigheter och vad jag minns som laying it on thick med shapeshiftern i 2:an, sin sex appeal till unga heteromän. Yaaay…

Att jag inte riktigt är “the one”-typen överlag må väl vara en sak. Men överlag så känns filmen både så jävla fånig, random och stundtals osammanhängande.

I övrigt, standard Michael Bay. Freedom, America, fuck yeah.

I största allmänhet så känns Witwicky som en genomgående fail genom serien av filmer. Funkade väl okej i den första, men därefter tar han fokus från robotarna och är för mycket tjafs kring honom. Lite oklart i mina ögon hur Optimus blev så “vän” med honom när Optimus mest får någon action-scen per film och oftast 1-2 pompösa tal. Upplever bara en relation till Bumblebee och den var bara intressant i första filmen.

Decepticons är illa designade, ingen färg eller något annat sätt att göra dem till mer än cannon fodder. Inge personlighet förutom Starscream och stundtals Megatron.

Inte sett färdigt halva filmen när jag fick för mig att skriva denna osammanhängande klagan. Men jag blir mest leds medan jag tittar. Några snygga aktionscener. Massor av slow-motion eftersom man inte ser vad robotarna gör annars. Det vanliga fast sämre än den första filmen. Andra filmen minns jag inte att jag var så förtjust i heller.

Well, nu har de vecklat ut plotten iaf. Så nu ska bara dagen räddas av the useless Witwicky, amerikanska arméns modiga soldater (fuck yeah!) och en eller annan robot som välter hus.

För övrigt, akrobatik och massiva robotar alltså? Acrobots?

Update: Vafan!? Michael Bay. Vilken kille. Slutar skriv och får en instant återfunnen Optimus precis som jag väntade mig fast lite tidigare som kläcker “For Freedom(TM) – We take the fight to them”. Han vill egentligen vara rekryteringsfilmsförfattare tror jag. Eller är det kanske redan. Dags att googla huruvida filmen sponsrats av amerikanska armén :P

Update 2: Movie Bob har en rätt bra genomgång av problem med serien: http://www.escapistmagazine.com/articles/view/columns/moviebob/8993-Transformers-Fanboy-Free-Breakdown
Och under googlandet hittades friskt med militär som får uttala sig om sina bidrag till Tranformers. Ja, amerikanska militären (faktiskt både flott, armé och flygvapen) bidrog friskt. Vet inte om de fick betalt eller hur det löstet. Inte grävt så mycket.

Update 3: Men vafan Witwicky. Ena stunden har du noll kroppskontroll. Men när du blivit lite sotig och blodig, då kan du fan parkour. Kul att se att han lärt sig slåss lite från/mellan filmerna. Tänk om han haft en riktig karaktärsutveckling också. Hade varit lite tufft.

Update 4: Och outro. Klyschigt tal, amerikanska soldater fistbumpar. Robotar som pustar ut, tornandes, krigsslitna men rättmätigt segrande under en skadad amerikansk flagga som vajar i vinden. I just threw up a little…

Ska sägas att filmen kanske hade några grymma actionscener medan jag bloggade. Tappade lite fokus på grund av icke-plotten I guess.